German painter (b. 1472, Kronach, d. 1553, Weimar). German painter and engraver. The son of a painter, he settled in Wittenberg c.1504 and was court painter successively under three electors of Saxony. There he maintained a flourishing workshop and was twice burgomaster. Cranach was a close friend of Martin Luther, whose doctrine he upheld in numerous paintings and woodcuts, and he has been called the painter of the Reformation. He was a rapid and prolific painter, and the work turned out by his studio is uneven in quality. Naïve and fanciful, often awkward in draftsmanship, it has, nonetheless, freshness and originality and a warm, rich palette. His portraits are particularly successful. Among his best-known works are Repose in Egypt (Gemäldgalerie, Staatliche Mus., Berlin-Dahlem); Judgment of Paris (Staatliche Kunsthalle, Karlsruhe); Adam and Eve (Courtauld Inst., London); and Crucifixion (Weimar). The latter contains figures of Luther and Cranach. His many famous protraits include those of Elector John Frederick and Self-Portrait (Uffizi). Cranach was also an accomplished miniaturist. He produced a few copperplates and designs for woodcuts. His son and pupil Lucas Cranach, the Younger, 1515C86,   Related Paintings of CRANACH, Lucas the Elder :. | Trinity cfgh | Portrait of a Young Woman dfg | Portrait of Anna Cuspinian (detail) dfg | Venus Standing in a Landscape fdg | Portrait of Johannes Geiler von Kaysersberg fg |
Related Artists:
William Powell Frith
1819-1909 English painter. His parents were in domestic employment before taking a hotel in Harrogate in 1826. They encouraged him to become an artist, despite his own desire to be an auctioneer. While at school in Dover, Frith sketched caricatures and copies of Dutch genre scenes (Dover Mus.) that betray his disposition to narratives. His taste did not accord with the academic training he received at Henry Sass Academy in London (1835-7) and at the Royal Academy Schools (1837). Frith began his career as a portrait painter, using members of his family as models. He first exhibited at the British Institution in 1838, and during the 1840s he established himself with his entertaining historical and literary subjects in the popular tradition of C. R. Leslie, William Mulready and Sir David Wilkie. He was a member of THE CLIQUE, which included Richard Dadd, Augustus Egg, Henry O Neil and John Phillip. His friendship with Charles Dickens began with commissions for paintings of Dolly Varden (London, V&A) and Kate Nickleby (untraced) in 1842.
Simon Vouet
b. 1590, Paris, d. 1649, Paris.French painter and draughtsman. Although at the time regarded as one of the leading French painters of the first half of the 17th century, he is now known more for his influence on French painting than for his actual oeuvre. He made his reputation in Italy, where he executed numerous portraits for aristocratic patrons and was commissioned for religious subjects. Although the early Italian works show the influence of Caravaggio, his work was subsequently modified by the Baroque style of such painters as Lanfranco and the influence of the Venetian use of light and colour.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.